Onsdagen den 16 juni följer Sorgfrid och skivetiketten Caramba Musik upp vårens singel ”En vänlig grönskas rika dräkt” med EP:n ”Sommarfrid”. Denna gång blottas en myriad av känslor tätt sammanfogade och processade genom rusiga skolavslutningsminnen och en handfull av den inhemska psalmskattens allra mest omhuldade sånger. Ett grepp som går helt i linje med Sorgfrids varma människosyn och kärlek till livet på jorden.

​

Det kulturdokument som är den svenska psalmboken rymmer en melodisk attraktionskraft så hypnotisk och självklar att den inte nog kan stötas och blötas i ett sammanhang långt utanför kyrkans ramar. Sorgfrids nya giv utgör dock inget verktyg för profanering av sakral musik. Snarare suddar den ut gränserna för vad som är vad. Den orädda och nydanande interpretationen samt EP:ns trasiga autotune-effekt är upphöjda i sommarljus och värme och klingar hänförande till allt det vackra. Men här finns också något som skaver. En orolig bön om förlåtelse för synder och orättfärdigheter från ett tidigare liv. Liksom en orkestrerad vädjan om sämja och enighet.

 

Det spår som sticker ut mest på ”Sommarfrid” är Paul Gerhardts sommarpsalm ”I denna ljuva sommartid”. En psalm som har tolkats av såväl Jakob Hellman och The Real Group som Täby musikklasser och som sedan många år utgör en av juvelerna i samband med landets skolavslutningar. Men frågan är om någon någonsin har gett den en sådan offensiv, egensinnig och våldsam behandling som Sorgfrid. För inom loppet av dryga tre minuter bjuds vi på lika många konstnärliga angreppssätt och progressiva idéer som den svenska kyrkan har finansiella tillgångar. Här samsas Doobie Brothers-svängigt piano sprudlande som ett barns ögon i juni med uppviglande ”boom-chicka-boom”-utrop och ”Exile on Main Street”-skitiga rock’n’roll-gitarrer. Allt uppbackat av en blid stämma sprungen ur en sommar som flytt och ett driv som fullkomligt svämmar över av hunger och förväntan på vad som väntar runt hörnet.