Pat Reedy - eller ”The man from everywhere” som han kallas i Nashville - låter som Kitty Wells och Johnny Paychecks kaxiga oäkting. En kringflackande levnadskonstnär och vår tids självklara tronarvinge till den svettiga arbetarcountry som stavas Stetsonhatt, silverbälte och ett par jeans så skitiga att de står upp av sig själva. Giganten Rolling Stone fyller i: ”Gritty AM-country gold spinning on a truck-stop jukebox, a tribute to doing things the hard way – and paying the price.”

Pat Reedy gör chosefri country av den gamla skolan. Utrustad med en febrig baryton sjunger han lika mycket med skrevet som med sitt bondförnuft. Historierna han berättar är sprungna ur ett liv på vägarna och utmärks i all sin ruffiga outlaw-tradition av en i dag sällan skådad rättframhet. Något som också kommer helt naturligt för en väderbiten man som väljer blåställ och förvärvsarbete inom byggbranschen framför champagne, röda mattor och branschgig.

Pat Reedy och hans löst sammansatta kompband av vandrande musikanter förkroppsligar Merle Haggards ”blue collar”-anthem ”Workin’ man blues”. De gör det dessutom med ett självförtroende i nivå med Shel Silverstein och hans lika tidlösa som avväpnande statement ”It does not pay to be hip”. Vilket i sin tur innebär att revolten mot det moderna countryetablissemanget - som iscensätts i samverkan med det likaledes principfasta och tjurskalliga skivbolaget Muddy Roots Records - är ett fullbordat faktum. Den ansedda sajten Saving Country Music sammanfattar: "If you’re looking for the real deal, its name is Pat Reedy. He has the kind of natural poetry of a drifter that many artists envy, but few ever put the effort out to actually acquire.”